Analysparametrar för Nöt

Torrsubstans (TS)

Alla typer av foder innehåller en mindre eller större mängd vatten. Torrsubstansen anger hur mycket av fodret som inte är vatten och presenteras oftast i procent. Om ditt foder har en ts-halt på 85% betyder de resterande 15% är vatten. Genom att redovisa näringsämnen på torrsubstansbasis kan man t.ex. jämföra olika foder med varandra. Detta är användbart i bland annat foderstatsberäkningar, vilket är anledningen till att många näringsanalyser idag redovisas i gram/kg TS. Desto lägre ts-halt ett foder har desto större är risken för malfermentation och det är därmed viktigt att efterse den hygieniska kvalitén av sitt foder. 

Ungefärlig andel torr substans och vatten i grovfoder. 

Aska

Grovfodrets innehåll av aska kan ge en indikation på det totala mineralinnehållet. Olika vallväxter innehåller olika mängd mineraler, där exempelvis klöver har högre halter av kalcium vilket kan ge högre värden av aska. Om innehållet av aska blir för hög, (runt 100 g/ kg TS) kan det vara en indikation på att det har förekommit jordinblandning vid skörd.  

Energi

Energi anges i näringsanalyssammanhang i enheten megajoule (MJ). Energiinnehållet kan mätas och redovisas på några olika sätt. Den totala mängden energi som finns i ett foder har benämningen bruttoenergi (BE). Bruttoenergi anger hur mycket energi som frigörs om man eldar upp fodret, utan at beskriva vad djuren kan tillgodogöra sig av det. Omsättbar energi (OE) är bruttoenergin minus den energi som försvinner med urin, träck och gaser. Hur mycket ett djur kan utnyttja av energin i ett foder skiljer sig mellan djurarter. Idisslare tar hjälp av mikrober i vommen för att utvinna energi ur fodret medan hos hästar sker liknande process i grovtarmen. Därför kan samma foder ha olika mängd omsättbar energi (antal MJ/kg ts) för hästar respektive idisslare. Energiinnehållet i fodret påverkas bland annat av fiberinnehållet vilket i sin tur påverkas av bland annat skördetidpunkt.  

NDF

NDF står för neutral detergent fibre vilket är ett mått på andelen fibrer i grovfodret. Fibrer kan delas upp i cellulosa, hemicellulosa och lignin som är beståndsdelarna i växternas cellväggar. Fibrer är viktigt för djurens mag- och tarmhälsa samt en högre andel ökar ättiden och minskar passagehastigheten.  

iNDF anger fibrer som inte kan brytas ner i vommen hos idisslare och därmed inte utnyttjas. Skördetidpunkten påverkar fiberinnehållet, där en senare skörd ökar både andelen NDF och iNDF.  

Råprotein och smältbart råprotein 

På liknande sätt som energi kan även proteininnehållet redovisas på olika sätt. Råproteininnehållet är den totala mängden kväve ett foder innehåller multiplicerat med 6,25. Det totala råproteinhalten i fodret ger därmed ingen indikation på huruvida proteinet i grovfodret är av god kvalitet. I värdet smältbart råprotein har man tagit hänsyn till proteinets smältbarhet i djurslaget, det som de kan tillgodogöra sig. Detta beräknas genom att multiplicera råproteinhalten med en specifik smältbarhetskoefficient.Vallfröblandningen har en betydelse för proteininnehållet. Kvävefixerande växter som exempelvis klöver och lucern innehåller en högre andel protein. Gödslingen av vallen har även betydelse, där en högre kvävegödsling ger ökad andel protein i fodret. På samma sätt som för energiinnehållet är även skördetidpunkten avgörande för proteininnehållet.  

AAT och PBV 

Aminosyror absorberade i tunntarmen (AAT) beskriver andelen aminosyror som idisslaren kan ta upp ur fodret samt aminosyror från mikroorganismerna i vommen. Det gör att värdet påverkas indirekt av vallfodrets innehåll av kolhydrater. Proteinbalansen i vommen (PBV) talar om vilken balans det är mellan vomlösligt protein och lättlösiga kolhydrater. Höga PBV värden visar på höga andelar lösligt protein och ett överskott på ammoniak.  

WSC (totalt socker) 

Vattenlösliga kolhydrater (wsc), består av olika sockerarter där de vanligaste är sukros (vanligt socker), glukos (druvsocker) och fruktos (fruktsocker) samt fruktaner. De hittas naturligt i grovfoder. För hästar med påvisat insulinresistens, PPID eller PSSM finns det en rekommendation på mellan 100–120 g WSC/ kg TS i grovfoder. Sockerhalten i hösilage/ensilage kan även ge en indikation på att ensileringsprocessen har fortlöpt bra och om det har funnits tillräckligt med näring för bland annat mjölksyrabakterier. En hög andel baljväxter kan försvåra ensileringsprocessen på grund av deras låga sockerhalt.  

Klorid 

Klorid tillsammans med natrium är viktig för djurens saltbalans.  

pH 

pH är ett mått på surhet där ett värde, 7 är neutralt. Vid ensilering strävar man efter en pH-sänkning där den sura miljön förhindrar tillväxten av oönskade mikroorganismer som sänker lagringsdugligheten, näringsinnehållet och fodrets hygieniska kvalitet. För ensilage under 35% TS är ett önskat värde under 4,2. Vid högre TS-halter är det ingen säker parameter att förhålla sig till vid ensilering.  

Smörsyra 

Om det finns smörsyra i ensilaget är det ett tecken på feljäsning, där oönskade klostridiebakterier har varit närvarande. Vid ensilering är det viktigt att få en lufttät miljö snabbt för att gynna de önskade bakterierna som exempelvis mjölksyrabakterier. Det finns rekommendationer på högst 5 g/ kg TS, där högre värden ger sämre smaklighet, intag och därmed försämrad produktion. Sporer från bakterien kan även följa med till mjölken vilket ger problem vid exempelvis osttillverkning.  

Mjölksyra och ättiksyra 

Den pH-sänkningen som eftersträvas vid ensilering kan uppnås bland annat med hjälp av mjölksyrabakterier. De förekommer naturligt och vid en syrefri miljö kommer bakterierna att bryta ner de lättlösliga kolhydraterna som finns i ensilaget och bilda mjölksyra och ättiksyra och därmed bidrar till en pH-sänkning. Värden av mjölksyra över 80 g/kg TS och ättiksyra över 30 g/ kg TS kan minska konsumptionen.  

Lösligt råprotein  

Lösligt råprotein beskriver andelen råprotein som löses upp eller bryts ner i vommen. I ensilage till idisslare, främst mjölkkor och digivande tackor är det önskvärt med en hög andel vommstabilt råprotein. I vommen hittas flertalet mikroorganismer som ser till att fodret bryts ner och att idisslarna kan tillgodogöra sig näringsämnena från fodret. Precis som alla levande organismer behöver även de protein för att överleva, dock är det viktigt att man ser till att det finns tillräckligt med protein i fodret som kommer fram till tunntarmen där idisslarna kan ta upp och tillgodogöra sig det utan att mikroorganismerna i vommen har brutit ner det. 

Nitrat (NO₃⁻) 

Växten kan tillgodogöra sig kväve i form av nitrat. Om gödslingen är för nära inpå skörd finns det risk för att nitrat inte har tagits upp av växten och är därmed närvarande i vallen. Vid konsumtion av idisslare kommer nitratet att omvandlas till nitrit i vommen, som är giftigt. Värden i grovfoder bör inte överstiga 3 g/kg TS. 

NH₄-N 

NH₄-N är den kemiska benämningen för ammoniumkväve. Det visar hur mycket av det totala kvävet, alltså råproteinet som består av ammoniak. Ett önskvärt värde är under 80 g/kg N. Ett högre värde kan vara antydan på att proteinet i ensilaget har brutits ner vilket kan minska fodrets smaklighet.  

Mineraler  

Mineraler är viktiga för djuren för att de ska kunna leva ett hälsosamt liv, där kroppens olika fysiologiska processer ska kunna fortlöpa. Vissa mineraler behövs i större mängd och benämns som makromineraler medan mikromineralerna behövs i en mindre mängd.  

CAB 

CAB står för kat-an-jon-balans. Fodret innehåller en mängd olika ämnen, båda positivt och negativt laddade. Balansen mellan negativa joner (anjoner) som klorid (Cl^–) och svavel (S^2-) samt positiva joner (katjoner) som kalium (K⁺) och natrium (Na⁺) kan påverka produktionen och hälsan hos mjölkkor. Värdet räknas ut på följande vis; (Na⁺+K⁺) /(Cl^– +S^2-).  

Mineral Bas 

I paketet mineral bas ingår makromineralerna kalcium (Ca), fosfor (P), magnesium (Mg), kalium (K), natrium (Na) och svavel (S) samt mikromineralerna järn (Fe), koppar (Cu), zink (Zn) och mangan (Mn). I paketet ingår även en uträkning av Ca/P kvoten.  

Mineral extra 

I mineral extra ingår mineraler från mineral bas och ytterligare tre mikromineraler, selen (Se), molybden (Mo) och kobolt (Co).