Betesvård och betesplanering för häst

Hur skall vi handskas med våra beten för att hålla parasittrycket så lågt som möjligt?

Hästen som art är ett stäppdjur som historiskt strövade i flockar över stora områden. De parasitägg som följde med träcken ställde oftast inte till några stora problem eftersom flocken hade rört sig till nya betesområden när parasitäggen hade utvecklats och blivit infektionsdugliga. Detta fenomen kan vara en bidragande orsak till att maskarna producerar så stora mängder ägg. En spolmaskhona kan producera över en miljon ägg under sin livstid. När vi nu inte längre har strövande hästar utan de lever sina liv i en inhägnad leder denna höga äggproduktion till problem.

Alltför få hästägare har idag möjlighet att låta sina hästar beta över verkligt stora ytor. Inte sällan trängs ett större antal hästar i olika åldrar på förhållandevis små ytor. Ibland har man inte möjlighet att ha olika sommar- och vinterhagar. Ibland kanske det kommer gästande hästar, med okänd parasitstatus. Betet kan vara slitet och magert och hästarna betar på en allt mer begränsad yta trots att arealen kan vara ganska stor, eftersom ratorna (området runt träckhögarna) har vuxit till stora ytor. Sammantaget detta leder till att det blir svårt att hålla en god beteshygien och ett lågt smittryck på betet.

När vi genomför forskningsprojekt på beten så är praxis att för att få kalla ett bete parasitfritt skall det inte vara betat under två vintrar med mellanliggande sommar.  Men i vissa fall har det visat sig att ägg från till exempel spolmask har en otrolig överlevnadspotential. De kan vara infektionsdugliga i många år ute på betet. Men generellt kan sägas att parasiter som smittar via larver, exempelvis små och stora blodmaskar samt bandmask, där minskar smittan till i praktiken försumbar om betet får vila två vintrar och mellanliggande sommar.

När det gäller stuterimiljöer med många föl uppstår ofta svårighet att minska smittrycket när det gäller spolmask. Att använda en och samma hage att rasta unga föl i kan leda till en kraftig smitta byggs upp. Även underlaget har inverkan, spolmaskägg verkar överleva bättre i fuktig miljö och välmockade sand/grus-hagar verkar torka ut, vilket leder till ett minskat antal ägg. Att ha rasthagar som bara används av sto med föl yngre än tio veckor samt äldre hästar, över två år kan skydda fölen mot att utsättas för högt smittryck under deras känsligaste period i livet. Detta på grund av att fölen inte sprider spolmaskägg före tolv veckors ålder. Normalt utvecklar fölet en immunitet mot spolmask och det är sällsynt med spolmaskfynd i hästar äldre än två år.

I den bästa av världar skulle vi, för en god beteshygien, ha olika hagar vid olika årstider, ha möjlighet att låta stora arealer få vila och inte behöva ha så många hästar per hektar. Så hur skall vi då förhålla oss när verkligheten ser så annorlunda ut för många av oss?